torsdag 21 februari 2008

Kränkt och kränkt...jag kanske är lite ledsen...

Ingen har väl missat debatten i DN där det nymodiga begreppet "kränkning" har hamnat på sin spets. Man undrar ju var vi är någonstans idag när utvecklingen går mot total post-modernism? För den som undrar så innebär post-modernism enkelt utryckt att verkligheten är en tolkningsfråga. Draget till sin ytterlighet i kränkthetssammanhanget innebär det också att den som bestämmer om någon har blivit kränkt är den som upplever sig som kränkt. Lite tvärtemot vår traditionsenliga sed att tvistemål ska prövas från både försvar och åklagares sida.
"Du har kränkt mig" behöver inte bevisas, eftersom det är den som har blivit kränkt som har rätt. "Upplevelsen" av kränkningen är det centrala, inte uppsåt eller syfte hos den förmente "kränkaren".


Således hade alltså DiskrimineringsOmbudsmannen (DO) rätt härom året när han ansåg att Nogger Black var ett rasistiskt påhopp från GB's sida. Det faktum att Nogger hetat Nogger i mannaminne och att "black" syftar på lakrits har alltså inte med saken att göra om du råkar vara mörkhyad och känner dig påhoppad av nämnda glass.

Nog får det vara nog?

Jag vet inte om det har slutat att läras ut i skolan nuförtiden, men det gamla epitetet "jag avskyr dina åsikter men skulle dö för din rätt att yttra dem" verkar ha dött ut någonstans. Yttrandefriheten gäller inte vissa separata grupper, som i all välmening fått lagstadgat extra skydd, utan skall begränsas.... och det är väl egentligen fair enough, om det inte vore för att lagstiftningen inte stipulerar var gränserna går, utan de gränserna sätts av den kränkta gruppen självt. Oavsett om det så gäller handikappade, religiösa, etniska grupperingar eller hbt-personer.

Det är ett rent litet moment 22 vi har fått på halsen, och det är ju tragikomiskt. Men föga komiskt för de som blir drabbade och anklagade för att vara "kränkare". Ironiskt nog hamnar ju också sympatierna hos den anklagade och inte på den som har känt sig kränkt.

Varför blir det så? Jag säger bara, "pojken som ropade varg".
Om dogmatiker och fundamentalister får råda och känner sig lika kränkta av tolkningsbara möjliga förolämpningar som om de hade blivit kränkta på allvar medelst våld, hot eller förföljelse såsom vi känner det....ja, då urvattnas även de sistnämnda kränkningarna.

För så här är det; Kränkt är du när du blir utsatt för någonting fysiskt, eller hot om det. Om du blir våldtagen, slagen, får din fönsterruta inslagen eller får ett grishuvud med posten...då är du med stor sannolikhet "kränkt". Blir du förlöjligad, retad eller utsatt för någons mer eller mindre korkade kommentarer...då blir du kanske sårad, förolämpad, arg eller ledsen. Punkt. Allt annat är att förminska de riktiga kränkningarnas allvar.


Nu kommer ju kränkningarna med stor sannolikhet att dö ut av sig självt...det som var modernt och rätt förr är det sällan nu. Strömningar i kulturen skiftar som låg och högkonjunkturer.... på 30-talet var ras-genetik helt rätt och accepterat...fram till 70-talet var homosexualitet olagligt...fram till för bara något år sedan var svenska kyrkan inget valfritt att tillhöra.
Observera att ovanstående inte är påståenden att tolka, de är fakta. Kan fakta var "kränkande"? (Ja, tydligen).

Sov gott Sverige.

-----------------------------
Som ett hastigt p.s.:
Debatten går het. Intressant nog går debattörerna igång på att hoppa på DN-journalisten Zaremba och hans tidigare artikelserier, nagelfar hans research och mer eller mindre smutskastar honom personligen. Varför inte ta tillfället i akt att bemöta sakfrågan, att istället lyfta fram hur situationen egentligen är? Om någonsin är ju nu ett gyllene tillfälle att slå ett slag för de utsatta gruppernas situation och rättigheter. Men icke...det luktar surt och amerikansk valkampanj över sättet de går i klinch med Zarembas journalistik.
"Fallet Zaremba"-Aftonbladet Kultur

"Ordrikt men dunkelt om kränkningar" - Henrik Tornberg

Sen finns det ju de mer nyanserade bloggarna som faktiskt vill diskutera sakfråga. Även om det exemplet Eva-Lena Jansson tar upp som komik med Expressens artikel om Patrick Ekwall's upplevda kränkning är just ett lysande exempel på varför kränkningsbegreppet håller på att urvattnas totalt och faktiskt behöver diskuteras.

Och till sist, en krönikör som sätter ord på det hela på ett bättre sätt än jag: Johannes Åmans ledare i dagens DN.

2 kommentarer:

Henrikt sa...

Mitt bjäbbande mot artikelserien kommer sig av att jag tycker att den är ett exempel på dålig journalistik. Inte för att den ifrågasätter påstådda kränkningar - ett jättebra tema - utan för att den inte ökar förståelsen utan mest raljerar. Bra idé - slarvigt jobb, kände jag väldigt starkt. Och i och med att det är en bra idé som sjabblas bort blir man kanske ännu mer upprörd.

Forbo sa...

Henrik, Det kan jag köpa. Tyvärr tror jag det är så att utan det raljerande tonläget skulle nog inte lika många orka ta sig igenom textmassan, utan istället välja att läsa något strunt om Carola och melodifestivalen. Den främsta samhällskritiken genom tiderna har ju framförts via satir.

Tack för din kommentar!